Lillasystern

Ibland känner jag mig bara jobbig. Inget mer. Inte rolig, eller snäll, eller elak eller något… bara jobbig. Påminns då och då om hur jag var för ett par år sedan och kanske är ibland numera också, även om jag försöker jobba bort det. Vara lite mindre bara. Ta det lugnt och inte hetsa. Jag vet att jag pratar alldeles för mycket, men jag försöker jobba bort det också. Inte bubbla över. Jag har alltid fått det ingnuggat i mitt ansikte (åh vad jag älskar att skriva engelska uttryck på svenska) att jag pratar för mycket och att det inte är något som uppskattas. Mer eller mindre så har det känts för mig i alla fall, men absolut inte från alla mina kompisar. Jag har fått höra att jag pratar för mycket, att jag är för mycket eller att jag var jättejobbig då och då. Det värsta är kanske att inte ens jag uppskattade mig själv. Att jag ogillade mig själv för vem jag var eller vem jag spelade. Jag mådde inte så bra under den tiden och hur gör en person som alla är van med att hon pratar alldeles för mycket? Jo, hon försöker gå in i sin vanliga roll i livets rollspel. Och pratar. Det är bara det att det kan bli så fel, när man inte mår bra p.g.a. det ena eller andra. Det blir så överdrivet. Jag blir överdriven. Eller blev hoppas jag. Numera försöker jag vara som jag känner mig. Inte ha två lägen, som jag hade under min uppväxt och tonåren. Lite så som det förväntades av mig från omgivningen. Från mig också. Jag var antingen eller, superglad eller supersur. Jag vill hellre vara mitt emellan och det är inte det lättaste, när man har inövade mönster för hur man borde vara.

På ett sätt känns det bra att kunna se mig själv utifrån för hur det var för några år sedan. Och hur det ser ut nu, mer eller mindre. Jag är fortfarande inte nöjd med mig själv i sociala situationer alla gånger, just för den delen av mig själv som jag visar ibland. Mindre nu än förr, hoppas jag, men mer än jag vill. Tala och sedan tänka efter. Babbla på utan att märka att jag babblar på. Automatiskt försöka fylla i folks meningar när min hjärna vill att kommunikationen ska fortgå snabbare, istället för att vänta på att de hittar ordet de tappat. Sådana saker.

Nu börjar jag känna att det här inlägget kanske blev väldigt negativt och bittert, men det är inte så jag känner. Jag tycker bara det är synd att jag inte visat mer vem jag är bakom fasaden av den Sofia som pratar väldigt mycket, så att vissa människor aldrig sett den delen av mig själv som JAG faktiskt gillar. För det är ju faktiskt det som i slutändan betyder något, vad du tycker om dig själv!